Hemma-hemma

Nu är jag hemma. Som i hemma hos mamma och pappa, i mitt gamla hus och mitt gamla rum. Det känns lite konstigt att ha flyttat hemifrån, det måste jag erkänna, för för tillfället känns det inte som att jag har nåt riktigt hem. I lägenheten är jag inte helt hemma, och nu är även inte mitt gamla hem helt hemma. Rummet är helt tomt och ekar och möbler som förr fanns där är nu borta. Jag har liksom hamnat någonstans mittemellan. Jag har inget hem. Men ändå har jag två.

Det konstigaste med att bo ensam är att äta middag ensam. Det är ingen hemma när man vill ropa "hallå", för man vet ju att man inte får nåt svar, så vad är vitsen?
Det är ingen som stör och kommer in och pratar mitt under top model, det är ingen som föreslår att man ska "gå och lägga sig snart", det är ingen som klagar på "skitprogram" på tv och heller ingen som säger godnatt. Det känns uppriktigt sagt väldigt annorlunda och konstigt. Fast mitt i allt det så känns det som ett steg man måste ta, så varför inte nu? Jag trivs trots allt jäkligt bra i min lilla lägenhet, det är ju min lilla skatt. Även om hemma-hemma alltid kommer att vara, just hemma.