Nu gjorde jag det igen.
Alltid när jag är ensam hemma så får jag panik över att det är så tyst, mörkt och tomt överallt (Ha i åtanke att jag är extremt mörkrädd). Jag tänder lite lampor (i hela huset, i alla rum), stänger läskiga dörrar och kollar under sängar, bakom gardiner och i alla hörn.
Sedan sätter jag mig i soffan i vardagsrummet och försöker intala mig om att det inte är en läskig mördare som står i fönstret bakom min rygg som tänker sticka en påle genom min kropp vilken sekund som helst.
Ju mer jag intalar mig om att ingenting kommer att hända, desto mer rädd blir jag över att något KOMMER att hända!
Jag sitter där i soffan, i min ensamhet och liksom plågar mig genom att sitta kvar på nedervåningen. Efter 5 minuter ger jag upp, kraspar ihop alla grejer i panik (när jag släpper efter och tillåter mig att tänka att det är farligt att sitta själv där nere blir jag megastressad och måste bort därifrån- på en gång!), stänger av tvn och klampar upp för trappan och stänger in min på mitt rum...efter att först ha tänt, dragit ned rullgardinen för att slippa se fönstret och kollat under sängen och i garderoben.
Så nu sitter jag här, instängd på mitt rum, i lite halvt panik...samtidigt som jag vet hur extremt töntig jag är.
Det här är inte normalt beteende. Jag blir helt knäpp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar